September 2016.

Kolumn 54

Att ha kontakt med ”världen utanför” är något som inte händer ofta för de flesta fångar här på Dödslängan på San Quentin, om det händer överhuvudtaget. Min gissning är att av de nästan 800 fångarna på Längan i Kalifornien så är det färre än 20% som har familj och vänner som kommer och hälsar på dem. Jag misstänker att de flesta på Längan inte har någon kontakt alls med någon utanför dessa fängelsemurar, såvida det inte handlar om advokater eller andra som har med det juridiska systemet att göra på något sätt. Jag känner till en fånge som inte ens träffat sina advokater på över ett decennium, men det är han själv som har valt det.
San Quentin-fängelset tillåter inte ”utomstående” att besöka Dödslängan. Som en förklaring så finns det två delar av San Quentin. Den största är den allmänna delen. De som sitter där får röra sig i fängelset utan restriktioner (handbojor eller kedjor) och eskorteras inte av en fängelsevakt när de lämnar sina celler. De har relativ frihet inuti instängdheten i fängelset.
Detta står i kontrast till Dödslängan. Den klassificeras som en säkerhetsavdelning, kallad SHU-programmet (Security Housing Unit, övers anm). SHU-programmet är i princip ett fängelse inuti fängelset. I fängelser utanför Kalifornien är SHU-program oftast känt som isolering. Endast en handfull fångar har tillstånd att ha jobb. Inga fångar lämnar sina celler, eller vad som är fallet i North Seg, sitt boendeområde, såvida de inte är under restriktioner och eskorteras av en vakt. Fångarna har ingen kontakt och är isolerade från den allmänna delen.
Jag kan bara minnas ett tillfälle genom alla år, då en utomstående fått tillträde till Dödslängan. Detta enda undantag var en person från media som arbetade med en bok. Jag vet inte varför hon fick tillgång till Dödslängan när andra inom media inte får det. Jag minns att jag hörde, efter hennes besök på Dödslänga, att hon försökte få publicitet för sin bok genom att utnyttja en av de mer kända fångarna här på Längan. Uppenbarligen hade hon oavsiktligt fångat den här fången på bild. Detta resulterade i att den fången blev fokus för hennes besök på Längan och inte vad boken egentligen handlade om.
Med tanke på isoleringen så kan du föreställa dig min förvåning när jag hörde att media skulle få oinskränkt tillgång till fångarna, inom ramarna för säkerhetsrestriktionerna i ett SHU-program. Vi fångar fick information om att vi fick prata med vem som helst av mediarepresentanterna, men vi var tvungna att skriva under ett medgivande i förväg.
Mediabesöket ägde rum i slutet av 2015. Eftersom jag inte var intresserad av att prata med någon från media så jag gick ut på motionsgården i förhoppning om att undvika dem. När motionstimmen nästan var slut kände jag mig nöjd över mitt beslut att undvika media genom att gå ut på motionsgården. Då kom det ut en stor grupp människor på området. Det kändes som att vara en fisk i en skål, omgiven av människor. Mediamänniskorna och vi fångar glodde nyfiket på varandra medan deras guide berättade för dem var de befann sig och vad de såg.
Vår motionsgård omges av ett tjockt metallstängsel. Det finns en beväpnad vakt på en förhöjd position vid slutet av gården. Ca fem feet utanför stängslet är det en metallmur som omger gården. Man kan säga att gården har den här barriären på tre sidor och en vaktstation på den fjärde. Från insidan av gården är allt du kan se metall och betong.
Gruppen av mediapersoner stod mellan stängslet och metallmuren och när fängelseguiden avslutat sin show började en del av mediamänniskorna ställa frågor till oss som var på gården. Jag var inte intresserad av att bli intervjuad om dödsstraffet eller Dödslängan, men gick ändå fram till stängslet och började prata med ett par tidningsreportrar. Jag var mest intresserad av att få reda på vilka de var där med. Jag ville inte skriva under ett medgivande att de skulle få intervjua mig men det var intressant att få tillfälle att prata med folk från världen utanför vår isolerade tillvaro och kanske få höra vad en utomstående tänker vad gäller Dödslängan.
När jag pratade med dem, såg jag att några av medierna bara var här för att ta foton för sina uppdragsgivare. Ett par andra reportrar släntrade över för att lyssna på vad jag pratade om och jag väntade mig halvt om halvt standardfrågan ”Du sitter här på Dödslängan och väntar på att dö, hur känns det?”. Som tur var kom aldrig den frågan.
När jag pratade med de här reportrarna så försökte jag göra mig en bild av vad de kan ha tänkt och känt. En del av pressmänniskorna verkade försöka ta in allt och kanske bearbeta det senare. Jag var skeptisk till om de kunde få mer än en ytlig bild av Längan och oss som sitter här. Jag har ju trots allt varit här i decennier och jag har svårt att förklara hur det är här. Det är inte betongen, cellgaller och taggtråd som gör Dödslängan till vad den är. Det är fångarna som befinner sig här och de som jobbar här, som är vad det här stället handlar om. Var och en har sitt eget perspektiv och sin egen åsikt om hur det är och vad det handlar om. När besöket lämnade oss så undrade jag för mig själv vad de skulle berätta om sin dag här på Längan.
Vi hörde deras röster på andra sidan av metallstängslet som omger vår gård och tanken slog mig att åtminstone en reporter skulle nämna vilken vacker vy av San Francisco-bukten man kan se från Dödslängan .
Ett par veckor senare visade en av killarna mig en artikel skriven av en av reportrarna som var med på mediabesöket här och jo då, personen skrev att Dödslängan har en miljonutsikt. Jag blev så besviken att detta var vad någon skulle minnas av allt de såg och upplevde under besöket här. Okej, en del av rapporten visade på viss skärpa och djup, men kommentaren om miljonutsikten irriterade mig, särskilt som den inte stämmer. Det kändes som ett billigt trick som skulle spela på läsarens känslor. Jag antar att miljonutsikten beror på var man befinner sig någonstans. Där jag befinner mig är det enda jag kan se ett metallstängsel. Där reportern stod, var utsikten värd miljoner.


Bästa hälsningar, Dean Carter
November 2011.

Dean Carter
p.o. box C-97919
San Quentin Prison
San Quentin, California 94974 USA